Kvallen igar var HELT magisk. HELT MAGISK. Jag borjar grata bara av att tanka pa det. Jag grat aven mig igenom hela konserten, men skrattade aven en hel del. Jag kunde inte halla det tillbaka, manga av hans texter har betytt sa mycket for mig och det var som att jag inte riktigt forstod hur pass mycket forens igar, da jag horde dom live och sa nara. Allting kandes sa patagligt.

En del av det handlar nog om att jag igar fick chansen att stanna upp och bara kanna lycka. For jag minns aven hur olycklig jag varit andra perioder i mitt liv. Och i manga av mina mest ensamma stunder har jag da lyssnat pa William Fitzsimmons, for hans rost har nagons slags formaga att "krama" om mig och ge mig precis den trost jag behover. Sa manga av tararna jag grat igar var for mitt gamla jag. Mitt olyckliga jag. En vilsen och valdigt ensam tjej. Det var jobbiga flashbacks, men samtidigt blir jag otroligt glad over vart jag befinner mig idag. Om nagon hade sagt till mig for ett ar sedan att jag om ett ar skulle sitta med ett glas rott vin, tillsammans med en god van (Lucy) och lyssna pa William Fitzsimmons live i San Francisco hade jag sagt "chanserna for det ar lika stora som for dig att vinna 100 miljoner pa Lotto". Och det var precis sa jag kande igar - som om jag hade dragit vinstlotten, for en gangs skull i mitt liv.

Stallet han spelade pa heter The Independent och kan jamforas med Katalin i Uppsala. Valdigt litet och intimt, vilket passar han som artist och hans musik. Till min STORA gladje, spelade han dom flesta av mina favoritlatar;

Passion Play, I don't feel it anymore , You still hurt me, If you would come back home, Beautiful girl och slutligen gjorde dom en fantastisk cover pa "The Smiths" Please please please let me get what i want - en lat som jag larde mig alska efter att ha hort den i en av mina favorit filmer; 500 Days Of Summer.