Det ar markligt hur livet kan ta sig sa snabba vandningar. Jag tanker mycket pa mitt egna liv. Just nu kanner jag lycka varje dag, men det har funnits allt for manga dagar som jag har snubblat over stenar och krossat allt i fallet. Dagar som kants morka aven fast solljuset pressats fram genom mina persienner. Dagar dar jag bara har dodat tiden och hoppats pa battre tider, och nu har det antligen vant for mig, men for tusentals manniskor ser det annorlunda ut. Jag tanker pa alla dom som mist sitt liv i Japan. En dag lycklig, nasta dag katastrofdrabbad...ofattbart och overkligt. Mina tankar gar ut till dom som nu forhoppningsvis vilar i frid och till deras anhoriga. Vi alla som har mist nagon vet hur jobbigt det ar.

"Jobbigt", kanns som varldens underdrift i just detta sammanhang. Jag som annars har latt att uttrycka mina kanslor i ord finner det otroligt svart nar det kommer till att uttrycka min sorg efter kara som jag har forlorat. Jag har bearbetat manga forluster genom Lars Bjorklunds texter. I hans

texter finner jag trost. For han vet att sorgens djupaste innehall ar bortom orden. Har kommer ett utdrag ur Lars Bjorklunds "En skugga av karlek".

Smärta

DET FINNS INGEN VÄG TILLBAKA. Det som har hänt blir för alltid en ny startpunkt varifrån resten av mitt liv kommer att börja. Det fanns ett ”innan” som nu är borta och nu finns det bara ett ”efteråt”. Jag vet inte om jag uthärdar. Den isande smärtan förgör mig. Sorg bär alltid en smärta. Ibland en rent kroppslig smärta. Det gör ont. Men alltid en form av smärta. Och en smärta utan riktning. Utan någon öppning.

Det egendomliga är att jag på samma gång kan säga: ”Jag klarar inte det här” och ”Jag klarar det här”. Och båda påståendena är sanna.

DET GÖR SÅ ONT. Jag vill inte ut i ljuset igen. Det är i skuggan jag mår som bäst. I ljuset blir skuggan så synlig. Outhärdlig. Glädjen slår omedelbart tillbaka. Som ett rapp i ansiktet. Glädjen påminner mig om allt jag har förlorat. Därför känns det bäst att inte visa sig. Att låta bli att gå ut. Vara ensam. Inte visa sig för någon. Låta livet fortsätta på sparlåga. Det får vara så. Jag orkar inte mer. När någon ber mig följa med, eller föreslår att jag ska hitta på något, vänder det sig inom mig. Jag vill inte. Men jag vill att någon stannar hos mig.

ENSAMHETEN ÄR OUTHÄRDLIG, ändå väljer jag den hela tiden. Allt annat än ensamheten talar emot min sorg. Det är som om ensamhetens smärta på något sätt visar sorgen så stor som den är.

Tomhet

VAD SKA JAG SÄGA TILL ALLA som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte.

Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd.

DET FINNS DE SOM SÄGER att sorgen går över. De vet inte vad de talar om. Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar.

Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren. Så formas mitt liv hela tiden. Jag växer ur det som händer mig. Mitt jag formas av den verklighet som blir min. Det finns alltid två rörelser. Livet som möter mig med allt det som är utanför min kontroll. Och så mitt eget val. I det mötet föds framtiden. Också ur det mest fruktansvärda mörker föds en framtid.

PLÖTSLIGT SER JAG ALLA ANDRA. Och alla saknar någon. Inte bara jag. Det finns i varje människas liv en sorg. Det finns olika sorg. Det finns sorg utan smärta och tomhet men aldrig utan saknad. Min sorg kanske inte är den största, men den är min. Jag får aldrig förringa min sorg och inte heller se ner på andras sorg. Livet är en sorgevandring kantad av rastplatser med lycka.

VILL JAG EGENTLIGEN att någon ska förstå? Det jag har varit med om är mer än jag själv kan förstå. Om någon förstår förminskas min sorg. Jag vill inte att någon ska förstå hur jag har det, men jag vill att någon ska våga vara i mitt mörker och stanna hos mig en stund. Utan beskäftiga ord om förståelse, framtid, himmel och Gud. Det ordlösa lever av sin ordlöshet. Talar vi om det ordlösa finns det inte mer. Sorgens djupaste innehåll är bortom orden. Det bor en tröst i det att ingen tröst finns. Min sorg är bara min.

Nagon som hjalpt mig bearbeta min sorg utan beskaftiga ord om forstaelse, framtid, himmel och Gud ar min van Anders. Du vagade vara med mig i mitt morker. Du holl min hand och Du trostade. Jag saknar Dina kloka ord. Jag saknar Dig min kara van.

Jag tankte skriva lite kort om min vardfamilj, sa att ni har ett hum om vilka det ar jag bor med har borta :)

Min vardmamma - smart, jordnara och har valdigt mycket humor, vilket jag alskar!

Min vardpappa - valdigt hjalpsam och omtanksam, aven han har humor. Det verkar vara ett slaktdrag att dom alla ar valdigt spontana och skamtsamma - eller finns spontanitet och humor i generna pa alla amerikanare? Hittills verkar det sa.

G - lillflickan. Hon ar tva ar, men kanns betydligt aldre pa grund utav att hon pratar sa mycket, och framfor allt ar det sattet hon pratar pa. Detta ar pa gott och ont. Det gar inte att lura henne till nagonting.

Exempel: Alla Ni som kanner mig vet att jag i princip missbrukar te och kaffe, och anda sedan jag kommit hit har jag gatt pa detox for min familj dricker sallan varken eller. Sa min forsta dag med barnen, stannar jag forbi ett cafe pa vagen till parken for att kopa med en kaffe. Da borjar G tjata om att hon ocksa vill ha kaffe. Jag forklarar for henne att kaffe bara ar for vuxna, att det innehaller koffein och att det inte ar nagonting for barn. Hennes svar? ”But you know what, daddianna, there is something called decaff.” Jag var chockad. Vad skulle jag svara pa det? Vasst argument fran en tva aring. Vi kliver ur cafeet med varsin pappersmugg i handen, min med koffein, hennes utan. Men det gynnar aven mig att hon ar smart. Forsta veckan larde hon mig manga nya ord och rattade mig nar jag sa fel.

Exempel:

Diana -G, let’s put on your blue shoes

G - That’s not shoes daddianna. You mean boots!

Exempel:

Diana - Did you like your bread sweetie?

G - Actually it's called B A G E L not bread B A G E L.

Haha, det ar dom dar sma sakerna, men hon har ratt - ratt ska vara ratt.

Jag har slutat hapnas av saker som kommer ut ur hennes mun vid det har laget, men trots att hon har sa latt for att prata verkar hon ha problem med mitt namn. Det ar en kombination av Daddy och Anna, daddianna. Vi far jobba pa det. Nagonting annat vi jobbar pa ar svenskan - hon lar sig valdigt fort. Hon kan redan saga ”Hej, jag heter Gabriella”, hon kan rakna till 5 och idag larde hon sig ramsan ”Huvud, axlar, kna och ta”.

L - lillgrabben. Han ar 5 manader och alldeles, alldeles underbar. Han ar sa harlig. Aven pa mina lediga dagar snor jag in honom till mitt rum och bara gosar ett tag. Han ar sa glad och grater sallan. Men just nu haller en tand pa att vaxa ut sa han ar lite kanslig, men lika sot for det!

Har har ni ytterligare en familjemedlem, Rosco. Nar han inte sover i min sang om natterna, glassar han i soffan.

Min andra dag i San Francisco - traffa hela slakten. Nervos? Ja! Om det var vart det? JA! Min vardpappas mamma fyllde ar och detta skulle firas! Jag hade varit nervos i onodan for hans familj var helt underbar. Dom bor i ett jatte fint hus, med stor pool och har erbjudit mig att spendera sa mycket tid jag vill dar. Nagonting jag definitivt kommer att ta vara pa! Inte bara for poolen utan aven for att jag verkligen gillade hans foraldrar. Trots att det blev en lyckad dag och kvall uppstod det aven nagra jobbiga situationer under kvallen...

Nr 1. I hallen bjods det pa champagne med kex. Inget fel an sa lange MEN pa kexet var det wasabi och FISKROM! Jag har alltid vagrat att smaka fiskrom. Jag tycker det sager sig sjalvt, man bor inte ha fiskagg i munnen. Det hor inte hemma dar. Detta kunde jag givetvis inte tala om nar en av hans broder rackte silverfatet mot mig. Istallet tvekar jag medans jag valjer (jag forsokte ta den som sag ut att ha minst rom pa) varpa brodern sager ”It’s Okey, you can have two ;)” Jag forstod att han trodde att jag letade efter den med mest fiskrom pa. Jag skrattar lite och sager ”Thank’s but I’m starting with one;)” Tog en, stoppade den snabbt i munnen, svalde, satter i halsen, harklar mig, kanner hur  wasabin branner upp min strupe, ler mot hans bror och talar om hur fantastiskt gott det var! Den narmaste halvtimmen var jag franvarande, allt jag tankte pa var att jag hade atit fiskagg.

Situation 2. Aven den handlar om mat. Till middagen serverades det flask. Jag ater inte gris, men pappan hade skurit upp sa fint och ville servera mig den forsta skivan och hora vad jag tyckte. Det var bara att skara upp en bit och stoppa i munnen. Jag drankte biten i gronsakssasen som serverades till. Svalde aven den biten, log och talade om att det smakade valdigt bra. Jag insåg dock att jag inte kunde ata mer sa jag haller mig till potatisen och sasen. I slutet av middagen fragar en van runt bordet vad den hemliga indigriensen i sasen ar. Da svarar min vardmamma ”Hackad bacon och sasen som grisen kokade i” Jag satte i halsen for andra gangen den kvallen.

I ovrigt var middagen en succe! Den borjade med att vi alla skulle be en bordsbon tillsammans. Nagonting helt nytt for mig. Min vardfamilj ar inte religiös, men hans foraldrar ar kristna. Alla tog varandra i handerna och fick tala om vad dom var tacksamma over. Forste man borjade med att valkomna mig in i familjen, vilket jag tyckte var valdigt gulligt. Min vardmamma var tacksam over att jag var dar och nar det blev min tur tackade jag for att dom valkomnat mig pa ett sadant gästvänligt satt och hur glad jag kande mig over att fa vara dar, vilket jag verkligen menade.

Det blev en lang kvall med mycket prat och skratt. Ni vet hur man brukar saga ”Kann dig som hemma”? Det ar en ganska sa tom fras, men for forsta gangen kande jag hur det stamde. Action speaks louder than words. Dom sa det bara inte, utan fick mig verkligen att kanna mig valkommen. Hans pappa var nog roligast. Vi satt hela kvallen och delade historier, jag tror jag har traffat min overman i historieberattare. Han berattade med en sadan inlevelse och med sa mycket humor. Jag far aka dit snart igen pa en kopp te for lite mer historier... och for att ta mig ett dopp i poolen :)