Imorgon ar det antligen fredag vilket innebar loning och helg!

Nu marks det verkligen att sommaren ar har. Jag har tyckt det har varit sommar anda sedan jag kom eftersom att vadret alltid har varit 20 grader eller varmare... Men nu ar sommaren har - for Nu ar alla fester igang. I helgen ska min familj ha en stor BBQ fest for the whole neighborhood. Det ska bli kul:) Det ar tydligen ett par som ska komma som funderar pa att skaffa sig en au pair. Dom ar dock skeptiska till att ha en svensk au pair har min vardmamma berattat for mig. Varfor? Jo, for dom kanner till fem svenska au pairer som blivit gravida under sin tid har. Jag far val ga fram till dom pa lordag och saga efter att ha halsat "I heard that you are thinking about getting an au pair? That's lovely! I think you should pick an Swedish au pair. We really love children - so much that we want our own after watching yours. I'm in my fourth month actually (samtidigt som jag klappar mig pa magen)" Far se hur deras reaktion blir... Nar min vardmamma berattade detta for mig blev jag tyst. Vad ska man svara pa nagot sadant "jaha ja... kan ju vara en slump?" min vardmamma fragade med glimten i ogat om vi svenskar inte visste hur man skyddade sig for att inte bli gravid. Jag hade fortfarande ingen kommentar mer an "Jo... men jag menar det skulle ju ha kunnat varit 5 tyskar?" vart fick jag det ifran tankte jag i efterhand? Tyskar? Jaja, ibland sager man dumma saker i brist pa kloka svar.

Ibland vandrar man ju runt i sin egna varld alldeles for mycket... Jag har forsokt fa tag pa en lakare i hela tva veckor nu, for att igar kvall inse att jag har en lakare ett telefonsamtal bort 24/7.

Jag trodde aldrig jag skulle tycka om att blogga sa mycket som jag gor. Varfor jag tycker om det sa mycket ar for att det kanns som att jag inte ar lika langt borta fran familjen dar hemma. Det kanns som att genom att skriva lite om min vardag sa blir Ni en del utav den. Men ibland ar det aven jobbigt... For man gar igenom sa otroligt mycket har och ibland vill jag skriva om exakt allting jag gor, men sa hejdar jag mig. For jag har en oppen blogg, jag vet inte vilka som ar mina lasare och vill darfor inte bli for privat. Ibland ar det svart att skriva "ytligt" om sma saker och svart att inte skriva om sadant som anda forekommer i min vardag: problem med barnen, killar, kompisar... Nej, det far jag skriva om i min privata dagbok :)

Jag vet att jag skrev i foregaende inlagg att jag alskar mitt liv har i USA, men jag maste lagga till att nagonting saknas - min familj. Jag saknar mina syskon sa otroligt mycket. Jag var liksom inte beredd pa det. Jag tankte: "Vi har anda inte bott tillsammans pa flera ar..." men vi har fortfarande vaxt upp tillsammans och nu vaxer vi pa olika hall. Jag här, Ni dar. Ibland vill jag kunna skicka sms till C, ett sant dar riktigt onodigt sms om ett daligt gammalt skamt, eller en kommentar om ett tv program som jag visste att aven hon satt och tittade pa. Eller ringa Z utan att ens saga "Hej" utan bara borja beratta vad jag just sett pa t-banan, eller fa ett samtal fran henne och skratta tills att mina kakar forlamades. Jag saknar att umgas med J och Z tillsammans - an en gang, da skrattade jag oftast sa mycket att jag borjade dregla - PA RIKTIGT! Och det fick Jijiano att skratta hysteriskt. Jag saknar att fa ett ovantat samtal fran Polen och vara den som lyssnar pa vad som hander i ett frammande land och inte ha nagonting sjalv att beratta - for allt ar alltid desamma i Uppsala. Jag saknar till och med mina "korta" samtal med lillebror. Men mest av allt saknar jag tva smattingar ♥

I cirka elva veckor har jag varit har nu... elva veckor, det kanns sa lite. Forsokte skriva det med siffror for att se om det skulle "kannas mer" - 11 veckor. Men nej... det kanns som att jag har varit har mycket langre. Brukar man inte saga "Tiden gar fort nar man har roligt!" - jag far inte ihop det. Jag har aldrig haft sa roligt som jag har här - borde jag inte tanka "VA!! HELA ELVA VECKOR??!! REDAN?!" Jaja, jag kanske inte ska haka upp mig pa det har... men det ar sant man ligger och tanker pa nar man har oroninflammation. Ja, det blir bara varre och varre. Jag onskar att jag gick i skolan sa att jag kunde ringa och sjukanmala mig. Kanns inte lika roligt att sjukanmala sig nar ens arbetsgivare bor under samma tak hehe. Fast jag vet att jag skulle fa ledigt om jag bad om det, men det ar just det - jag har aldrig varit bra pa att be om saker. Jag kanner mig sa besvarlig da. Jag skulle aldrig ens be om skjuts nagonstans. Kanske ar det for att jag aldrig har haft foraldrar som jag har bett om saker? Jag ar van att klara allting pa egen hand. Det ar samma sak nar min vardmamma fragar mig innan hon ska ivag och handla om jag vill ha nagonting sarskilt, mitt svar blir alltid per automatik "Nej, det ar bra tack". For sa langt tillbaka som jag kan minnas har jag handlat mina varor sjalv. Hur skulle det vara att be nagon annan kopa nagonting till an? Medans ungdomar som har bott hemma sakert ar vana att be sina foraldrar kopa den dar sarskilda morgon juicen som dom foredrar och den dar chokladen som dom vill ha fredag kvall. Jag tror det dar ar en ovningssak... Jag har gjort framsteg: Jag ber numera min vardmamma kopa gront te och morotter. Jag klarade mig forsta veckan utan te, sedan brast det. Jag klarar mig inte utan te. Veckan darpa adderade jag morotter till listan. Sa himla gott med morotter! Jag brukar alltid ata det runt omkring, for att spara "den smala roten" i mitten till sist - sott och gott:) Naste vecka ska jag ta mig modet att be henne kopa purjulok, potatis, lok och creme fraiche sa att jag kan gora purjolokssoppa! Och kanske, men bara kanske... knackebrod! Nu later det som att jag lever med snala monster - tvartom! Det har handlar mer om mig an nagonting annat.

Det blev inget lakarbesok for min del idag. Imorse hade lillpojken jatte hog feber och G likasa. Tanken pa att springa runt pa Ocean Avenue och leta efter lakarmottagningen med tva barn som ar ungefar lika sjuka som sin nanny fick mig att ringa och avboka. Istallet tog jag med barnen till Storytime pa biblioteket - dar satt vi alla tre; bleka, hostade upp vara lungor och snorade. Jag fick manga sura blickar fran dom andra foraldrarna. Visst, jag kanske inte ska ta med barnen till en grupp med andra barn for da kan dom smittas, men vad ska jag gora da? Vi kan ju inte sitta hemma hela dagarna bara for att vi ar sjuka. Det driver oss alla tre till vansinne. Just nu ligger barnen i alla fall och sover. Det var jatte svart att fa dom att somna idag eftersom att dom mar sa daligt. Och snart kommer stadarna - vilket betyder att barnen kommer att vakna upp (HJAAAAAALP!). Menmen, det far helt enkelt vara en sadan dag idag... en kaotisk, dalig dag.

Ledsen over min daliga uppdatering har pa bloggen, men det har inte varit sa mycket att uppdatera da jag har legat under tacket i flera dagar. Jag kan inte minnas sist jag var sa har sjuk. Nu ar diagnosen satt av var egen Dr.C i familjen - bihåleinflammation. Sa imorgon ska jag bege mig till lakaren (med barnen i slap) och forhoppningsvis fa en ordentlig kur med antibiotika. Jag kommer bli ruinerad. Jag forstar inte varfor jag betalade en massa pengar for en forsakring nar jag anda maste betala pengar har for mina lakarbesok och medicinen?(!)

 

Min pask har med andra ord inte varit sa bra. Familjen akte igar till pappans foraldrar for att fira pask (dom firar det alltid har pa sondagar) och jag stannade hemma i sangen (saklart). Ungefar tre timmar efter att dom hade akt ivag hor jag hur nagon stampar in i huset. Detta ar vad som sker:

Jag vaknar till och tanker "Kommer ljudet fran mitt huvud? Mycket mojligt eftersom att mitt huvud har dunkat i flera dagar" men jag inser att ljudet kommer fran koket. Sa jag kliver upp (AJ AJ AJ), gar upp for trappan och sager "Who ever is there, leave the house before I call the police" ... jag sager detta med en valdigt lugn och somnig rost sa responsen blir ju att mannen bara skrattar.

Det visade sig vara min vardpappas bror som stannat forbi for att hamta lite koksredskap. Jag svarade bara "Jaha, okej, hejda."

 

Jag menade inte att vara otrevlig men jag var sa himla trott att tanken inte ens slog mig att saga "Glad Pask". Pa sa vis vet man nar jag ar sjuk. Jag bryr mig inte om nagonting. I vanliga fall hade jag ALDRIG klivit upp, jag hade gomt mig under sangen och varit jatte radd. Nu tankte jag mer: "Vad ar det varsta som kan handa? Jag kan do, och det gor inte sa mycket for jag kanner mig mer dod an levande just nu..."

 

Hela veckan har jag varit sjuk och gatt och lagt mig direkt efter jobbet sa i lordags kande jag att jag behovde lamna huset. Jag akte ner till stan och trostshoppade en Michael Kors kofta som jag varit kar i lange, men inte unnat mig pa grund utav siffran pa prislappen. Nu kopte jag den i alla fall trots att jag inte hade rad med det. Men det fick mig faktiskt att ma lite battre och just nu behover jag allting som kan fa mig att ma lite battre.

 

Pa kvallen traffade jag ett gang tjejer och vi gick till en jatte fin italiensk restaurang, jag bestallde in en sallad som jag givetvis inte kunde rora. Fy for att vara sjuk. Pa kvallen gick vi pa bio, det var ungefar sa mycket energi jag hade kvar - sitta och titta pa en film. Biosalongerna har ar lojligt stora. Det ryms sakert tusen pers i en salong , utan att overdriva. Det fick bli "Water for Elephants". Jatte bra film faktiskt, trots att Robert Pattinsson har huvudrollen. Det satt en jatte till man bredvid mig som borjade grata hysteriskt i slutet av filmen (som i och for sig var sorglig) men lite otippat. Det var bilder pa mannen, kvinnan och deras barn (kvinnan hade nu gatt bort). Och han grat och grat, sa jag kande mig tvungen att saga nagonting och klacker ur mig samtidigt som jag lagger min hand pa hans arm "Are you okay, Sir?" och han lade sin hand pa min och svarade "I will be, eventually..." Usch jag tycket sa synd om honom. Jag forstod att det maste varit nagonting personligt.

 

Apropa film, just nu ar det filmfestival i San Francisco. Jag har bladdrat lite i katalogen och det finns en film som jag skulle vilja se. Den heter "Circumstance" och sa har star det: This debut feature-winner of a Sundance Film Festival Audience Award-is an exhilarating political drama and love story about a burgeoning romance between two young Iranian women and the fraught allegiances of a single Tehrani family.

 

Jag maste aven passa pa att gratulera dom tva mest fantastiska kvinnorna i mitt liv. Jag ser upp till dom tva mer an till nagon annan och om jag ar halften sa smart, snygg, godhjartad och stark som dom tva ar - Ja, da ar jag en bra manniska=) Congrats girls! ♥

Pa mandag ar det tydligen World Penguin Day och detta ska firas (?!) En tjej har ska ha en stor fest for att fira detta och jag ar bjuden. Nar jag fick inbjudan tankte jag "Men den har tjejen kan ju inte vara pa riktigt" men sen sa andrade jag mig och tankte "Fyfan vilken cool tjej". Hon alskar pingviner och hon tanker hylla dom pa deras dag. Jag hade nog inte vagat skicka ut en sadan inbjudan till manniskor jag inte kande - jag skulle vara for radd for att fa reaktionen som jag forst hade: "freaky!". I inbjudan stod det att hon bjuder pa middag, hon ska fiska fisken sjalv. Sedan ville hon att vi skulle kla oss som pingviner (jag har faktiskt ingen pingvindrakt?) men jag antar att det gar bra att kla sig i svart och vitt och med en fluga kanske? Sedan ville hon att man skulle ga in pa en hemsida som hon hade lankat och klicka fram vilken pingvin Du ar. Detta skulle man meddela henne - jag vet inte om det har nagon betydelse for bordsplaceringen. Sist men inte minst skulle man ta med sig nagonting som har med pingviner att gora till hennes Pingvin samling.

Som en skugga

Aldrig en verklighet

I mörkret dämpas Din skugga

I ljuset överväldigar den mig

Därför väljer Jag mörkret

Min smärta ryms inte inom mig

Om nätterna spyr jag ut den

Nätterna är kalla och svarta nog för att ta emot mitt mörker

Eller är det Du som omfamnar den?

Tårarna dränker mina melerade ögon och färgar dem röda av blod

Som bly tynger smärtan ned mig

Som giftig gas kväver glädjen mig

Sorgens svarta slöja är nu mitt ansikte

Smärtan slår sina tusen rapp mot min tunna hud och lämnar ärr

Jag lever men är inte levande

Jag är som tulpanen som vissnat och slutat blomma

Tomhet, smärta och saknad formar mitt Jag

Jag föds på nytt

Tom

Tom på känslor

Tom på saknad

Fylld av sorg

Tiden går men Jag förblir

Nuet drar mig ur skuggan intill ljuset

Glädjen återvänder som våra fyra årstider

Min låga lyser igen

Vatten från tusen av de djupaste brunnar skulle ej släcka lågans glöd

Jag har glömt Ditt ansikte

Men Din blick, Ditt skratt och Din doft minns jag

Jag minns genom att titta mig i spegeln

Du har lämnat Dina spår

Jag maste erkanna en sak: Jag var aldrig och klippte mig igar. Jag vaknade upp pa morgonen och hade fortfarande feber, huvudvark och sag allmant blek och elandig ut. Det enda som sag bra ut var mitt har (hade duschat med Joico och plattat haret med min nya ghd platttang kvallen innan) ... Och jag mar alltid battre nar mitt har ser bra ut och om jag redan mar daligt blir allting varre om jag har en dalig har dag. Denna vecka har bagaren redan runnit over - det ar INTE latt att jobba med tva smabarn som har gratit mer av vanligt nar allt man sjalv vill gora ar att grata for att man mar sa daligt. Sa jag kande att bagaren skulle svamma over om jag pa detta skulle fa en dalig klippning. Jag ville inte ta risken och avbokade darfor min tid. Jag bokade om tiden till nasta torsdag. Planen ar namligen att jag ska vara frisk da!

Just nu borde jag sitta och avnjuta en god middag med tjejerna och se Scream 4 pa bio, men istallet ligger jag i sangen med hostmedicin, febernedsattande piller och begravd i nasdukar - ingen bra start pa helgen. Jag hoppas verkligen att jag mar battre imorgon. Jag ar ledig hela helgen och vill helst inte spendera den begravd i min sang. Under paskhelgen ar det en massa roliga saker som hander nere pa stan, parader, paskfester osv - jag vill inte missa det pa grund utav att jag ar sjuk.

Vilken jakla dag. Jag overlevde den knappt. Morgonen borjade med ett lakarbesok - for lillpojken. Det gjorde ont i hela mitt hjarta av att hora honom gallskrika av sprutorna. Mitt lilla hjarta. Efter lakarbesoket hade vi fem minuter pa oss att ta oss till G's musiklektion som ligger laaaaangt ifran sjukhuset. Att springa genom hela stan med en klumpig barnvagn, tung ryggsack, skavsar, hosta, huvudvark och en panna varm nog att steka ett agg pa kandes sadaaar kan jag tala om...

Det ar dags. Imorgon maste jag gora en av dom saker som jag avskyr mest - klippa mig. Aven fast jag ar sjuk och do trott kan jag inte somna, for denna tanke plagar mig. Och om jag haller mig vaken kommer dagen kannas langre och morgondagen langre bort. Jag absolut avskyr att klippa mig. Jag blir sallan nojd. Jag ar otroligt petig nar det kommer till mitt har. Jag vet precis hur jag vill ha det och blir det fel ar inte min installning "ah det ar bara har, det vaxer ut igen". Blir det fel, ar jag redo att bega brott mot personen som gjorde fel. Det varsta ar att jag inte vet vilka salonger som ar bra har. Det ar sa himla svart, och alla berattar mardroms historier om hur ena sidan blev 2 cm kortare an den andra sidan. Hjalp!!! Jag har valt att ga till en av dom dyraste salongerna, som nagon slags garanti pa att dom maste vara bra. Vem skulle ha skam nog att ta mer betalt an rimligt for att sedan gora ett taskigt jobb? Det visar sig... Jag vill verkligen inte somna, for jag vet vad som vantar nar jag vaknar - fast a andra sidan nar mitt har mar daligt mar jag daligt. Och just nu ar mina toppar inte sa glada...

Jag har gatt och blivit sjuk... Det kanns som att min strupe haller pa att brinna upp. Jag vill bara dra ner en tandborste ner i halsen och klia, klia, klia! Febern har i alla fall gatt ned, men huvudvarken blir bara varre och varre. Just nu ar det inge kul att jobba... Energin ar inte pa topp och det blir inte battre av att det enda jag far i mig ar te. Jag lever fortfarande pa energin fran helgen. Jag hade en jatte skon helg.

Idag har jag varit pa City Collage of San Francisco for att signa upp mig for nagra klasser infor sommaren. Antagligen blir det foljande: Yoga, Ju-jutsu, Teckensprak, Gitarrlektioner och Surfinglektioner. Jag langtar faktiskt! Roligt satt att traffa nya manniskor och lara sig nya saker.

Varje dag innan barnen tar sin "nap time" laser jag tva bocker for dom, och det ar alltid samma bocker! Dom verkar inte ledsna, men jag har definitivt ledsnat pa att lasa om hur den lilla larven forvandlades till en vacker fjaril, eller om Lisa som ersatte blojan mot pottan. Den enda boken som jag tycker om att lasa for barnen ar "Pippilongstocking", men jag har aven trottnat pa att lasa den om och om igen. Darfor tog jag med mig barnen till biblioteket idag sa att vi kunde bunkra upp med massa "nya" bocker. Overenskommelsen var att flickan fick valja en tredjedel av bockerna och jag resten. Jag valde for bade mig och pojken;) Problemet var bara att flickan ville lasa alla bocker innan vi lanade dom: "Just to make sure I make the right decision", mitt svar: "Fair enough". Jag har slutat hapnas over hennes vuxna formuleringar. Nar vi satt dar och laste alla barnbocker slog det mig att dom behandlade ganska allvarliga amnen.

Ex: En av bockerna som vi laste hette "Music, Music For Everyone", och den handlar om en flicka vars mormor har blivit allvarligt sjuk. Har kommer ett utdrag ur boken:

 

"It feels sad down here without your grandma," Leora said.

"Even your big money jar up there looks sad and empty."

"Remember how it was full to the top and I couldn't even lift it when we bought the chair for my mother?" I said.

"And remember how it was more than half full when you got your accordion?" Jenny said.

"I bet it's empty now because your mother has to spend all her money to take care of your grandma till she gets better. That's how it was when my father had his accident and couldn't go to work for a long time," Mae said.

Mae had a dime in her pocket and she dropped it into the jar.

"That will make it look a little fuller anyway," she said as she went home.

 

 

Flickan har alltsa nagra vanner pa besok som konstaterar att flickans mammas pengaburk ser lite tom ut... och dom konstaterar att detta beror pa att mamman maste se efter sin mamma som nu ar sjuk. En av hennes vanner fyller i att aven dom blev fattigare da hennes pappa var med om en olycka och var tvungen att stanna hemma fran jobbet.

 

 

Jag kanner mig lite kluven; pa ett satt tycker jag det ar bra att man redan i tidig alder far en realistisk bild om hur varlden ser ut, men jag vet inte... det kanske ar att ta i nagot nar man borjar skriva om det i barnbocker. En vacker dag nar jag sjalv har barn vill jag att dom ska vara medvetna om vissa saker, men det sista jag vill ar att dom ska behova oroa sig over pengar. Ekonomi har varit nagonting som jagat mig hela min uppvaxt, och det finns ingenting varre an att kanna ekonomisk press och jag ska se till att mina barn aldrig kommer att behova handskas med det pa samma satt som jag har behovt gora. Jag tycker inte ens att barn ska behova tanka pa pengar som ett problem.

 

 

Nar jag tanker efter ar det inte bara i barnbocker detta budskap kommer fram... Sist nar jag var med flickan pa hennes gymnastiklektion sjong vi en lat som lyder som foljande:

 

 

Row, row, row your boat,

Gently down the stream.

Merrily, merrily, merrily, merrily,

Life is but a dream.

 

Sanna ord, men an en gang - passande for barn?

Som Ni sakert forstod av det tidigare inlagget ar jag i behov av semester. Jag har borjat smida planer med min vapendragare Jessie. Karibiska oarna... Jessica... Diana... Det later kungligt min drottning.

 

 

Jag kanner mig som en tva barns mamma. Pa riktigt. Den har erfarenheten har fatt mig att se pa saker annorlunda fran vad jag gjorde tidigare. Manga saker. Forst och framst; vi alla har nagon slags tidsplan i livet om karriar, familj osv... Min vision sag ut som foljande: Diana Candelie - 27 ar - kand journalist och forfattare - tva barns mamma - lyckligt gift - bor i Cali sedan hon akte dit som au pair som 20 aring...

 

Det dar var min plan. Jag tanker forsoka halla mig till den, FORUTOM det dar med tva barns mamma. Jag skjuter upp pa det tills jag ar 40 och flickan jag passar nu ar gammal nog for att bli min au pair och se efter mina barn.

 

 

Jag har nyvunnen respekt for sma barns foraldrar. Tidigare har jag blivit irriterad nar jag har sett slitna mammor, med haret samlat i en knut mitt pa hjassan, klader med ketchup flackar pa och sackar under ogonen som far en att tro att dom just lamnat boxningsringen efter en match med Mike Tyson. Jag har tankt "Alla har tid med en fem minuters dusch pa morgonen, lagga pa lite av Cliniques ogonkram mot morka ringar under ogonen, kla sig i en fin blus, fixa haret lite snabbt...for att: lyckas se sa sliten ut maste dom anstranga sig- Varfor da inte anstranga sig for att se lite frasch ut?....". JAG TAR TILLBAKA ALLTING! Exakt allting!

 

Sjalv gav jag upp redan efter forsta dagen. Vad finns det for mening med att sminka sig nar man har en liten bebis som kladdar dig i ansiktet? Och aven om det endast tar 5 minuter att fixa haret osv pa morgonen, ar dom 5 minuterna = 5 livlinor. Varje minut extra somn kanns som en timma extra somn. I borjan tankte jag: "When baby sleeps, "mom" sleeps!" Men det fungerar inte riktigt sa. For nar barnen sover ska klader tvattas, leksaker rojas undan, disk ska diskas, och om jag har tur hinner jag med en kopp te! Idag var det en fluga i mitt te. Vad gor jag? Tar ut insekten och surplar i mig teet. Ni tanker "ackligt!" Jag tanker "Halla ut te som har tagit mig 3 minuter att koka upp, statt och dragit i flera minuter... for att sedan hallas ut pga av en insekt? NOT HAPPENING!"

 

 

Har om dagen nar jag var och traffade min bankman sager han "Sorry, but you have something on your shirt.." Jag tittar ner och svarar "Oh.. it's just some vomit..." Det var inte foren efterat som jag forstod varfor han tittade sa markligt pa mig nar jag sa det. Men jag har liksom borjat vanja mig med spy flackar pa mina klader.

 

 

Pa helgerna nar jag har haret utslappt, sminkar mig och klar mig i klader som inte har spy flackar kanner jag mig som en prinsessa! :) Jag har aven ett knep for vardagarna da jag slutat jobba: sa fort jag kliver in i mitt rum satter jag pa mig tva armband som jag fatt fran min kara van Sandi (hon har gjort dom sjalv, duktig som hon ar). Nar jag bar armbanden kanner jag mig som mig sjalv igen, dvs en 20 arig tjej och inte en tva barns mamma.

 

 

Idag skypade jag med Fia. Efterat nar vi lagt pa, lade jag pa lite Honey Trap pa lapparna och den kombinationen blev for mycket. Jag kande graten i halsen. Aven fast jag inte gillar Uppsala finns det manniskor dar som jag alskar och saknar.

 

 

 

Minnen ♥

Jag har sagt det forut och jag skriver det igen: Veronica Maggios lat; "17 ar" handlar om mig. I ovrigt ar jag inget stort fan av henne, men den har laten ar speciell for mig. Jag minns hur mycket jag lyssnade pa den innan jag kom till USA och dromde om dagen da jag faktiskt satt pa planet hit. Ni kan gissa vilken lat jag spelade pa repeat under resan hit ;) Jag ma vara uppvaxt i Uppsala, men det ar ingen stad for mig. Sverige ar inget land for mig. Jag har hittat hem nu.

Sa var helgen nastan slut... Varje mandag tanker jag: "Nasta helg ska jag VILA sa att jag orkar med mina arbetsdagar!!!" men sa blir det aldrig. Helgerna bestar av allt annat an vila. Jag kliver till och med upp tidigare an vad jag gor dagarna da jag jobbar. Jag maste det for att hinna med alla mina planer. Jag fortsatter overraska mig sjalv med hur mycket jag hinner med pa en och samma dag. Vilket ar fantastiskt:) Nar jag lagger mig pa natten har jag svart att minnas vad jag gjorde pa morgonen och nar jag val kommer pa det tvekar jag om jag inte gjorde det dagen innan- "For inte har jag kunnat trana, traffat nagra vanner nere pa stan, shoppat, akt ivag pa familjemiddag, gatt pa ett mote, hem och bytt om for att traffa nagra andra vanner pa stan, atit middag, gatt pa bio, akt hem for att byta om och sedan traffat en van for ett par drinkar..."

Jag ar just hemkommen fran en av dom roligaste lordagsmorgnarna i mitt liv. Solen sken imorse sa jag tankte att jag skulle ta med barnen ut for en mysig lordagsfrulle. Nar vi kom ner till stan sag jag en massa barnvagnar samlade utanfor en lokal, sa vi gick dit for att kika vad som var pa gang. Det visade sig att det ar en italiensk man vid namn Enzo, som spelar instrument och sjunger for barnen en hel timma under tiden som dom ater sin frukost. Perfekt tankte jag! Lite musik till frukosten blir avkopplande. Sa fel jag hade! Det var allt annat an avkopplande. Kan Ni tanka er en energisk italienare med bongotrummor, en tamburin och ett munspel i hogsta hugg?(!) Jag behovde inte direkt mitt morgonkaffe for att vakna till kan jag lova. Men det var faktiskt riktigt roligt! Barnen alskade det. Bra start pa var lordag. Jag passade bara barnen imorse, nu ar jag fri. Jag ska kila ner mot stan snart och traffa mina tva australiensare som jag har saknat valdigt mycket! Ska bli skont att bara hanga med tjejerna, shoppa, ata lunch och ga pa bio.

Sa var helgen igang! Efter jobbet igar gick jag hem till en van och hade "Jersey Shore" marathon. Jag forstar inte vad det ar med den serien som har fatt mig att fastna. Det ar en sa enkel realityserie, men jag absolut ALSKAR det! Det ar en sa marklig mix av manniskor och dom ar helt skruvade, men sa otroligt skona! Det ar dom sma sakerna dom sager som far mig att skratta. Ex: Sami och Roni, (en tjej och kille i huset) har ett valdigt komplext forhallande och gor slut/blir tillsammans varannan dag  timma. En kvall da dom antligen blivit tillsammans igen efter en massa tjafs, ligger dom i soffan och vilar, da en av dom andra killarna i huset fragar Roni om han vill folja med grabbarna ut. Varpa Sami svarar "It's okay, you can go if you want to. I don't care". Da gar han givetvis ut. Sen nar dom kommer hem pa natten fran krogen ar Sami jatte upprord for att han gick och han forsvarar sig med att hon sa att det var okej. Da sager Sami: "But it was a test! I wanted to see if you were going to stay anyways" och Roni svarar "A test? I'm not in school. I'm in a relationship. I always fails test, that's why I didn't go to collage!". HAHA!

Idag har varit en intensiv dag med barnen. Denna vecka har jag borjat med att ge L "riktig" mat. Forsta dagen var han jatte exalterad over detta, tyvarr ar han inte fullt lika fortjust i mosad banan langre... Men jag gor mitt basta i att forsoka fa honom att gilla det genom att droppa lite modersmjolk pa. Det hjalpte, men inte mycket. Varje tugga han tog sag det ut som om jag just matat honom med den suraste citronen pa var planet. Han blev inte gladare over det faktum att jag insisterade pa att fila hans naglar efter maten, men jag blir sa ledsen varje morgon nar jag ser rivsår i hans lilla, vackra, underbara, anglalika ansikte. Jag kunde se i hans blick hur besviken han var pa mig idag nar jag lade honom pa kvallen. Han ville inte ens klamma mitt lillfinger som han alltid gor for att somna, och han vagrade att le mot mig. Jaja, hoppas allt ar glomt och forlatet till imorgon annars blir det jag som ser ut att ha svalt nagonting surt.

 

G har skott sig exemplariskt idag! Den flickan ar for harlig ibland! Idag pa bussen nar L grater sager hon till mig: "I'm sorry Daddianna :( ..." jag svarar: "What for sweetie?" G: "I'm sorry that L is crying". Jag gav henne en puss pa pannan och svarade att det var omtanksamt av henne, men att det inte var hennes fel. Inte hans fel for den delen heller, jag skulle ocksa gratit om en skaggig man satt och gjorde grimaser mot mig. Nu var jag elak. Gubben menade ingenting illa, han tyckte L var sot och ville busa med honom men det blev ingen succe direkt. Desto mer han anstrangde sig, desto mer gallskrek L. Jag ville bara be gubben sluta, men jag hade inte hjarta nog att gora det.

 

Apropa bussar. Herregud. Vi var pa vag hem fran G's gymnastikklass da en man i 40-ars aldern kliver pa med en kapp. Han ber busschaufforen snallt att inte kora foren han satt sig ned. Anda borjar busschaufforen kora, varpa mannen skriker ut "Woooooooooow bus driver, COME ON!" Okej, han kanske inte behovde skrika, men chaufforen borde faktiskt inte ha kort. Det har var vad som hande, (och jag kanske ska tillagga att bussen var proppad med manniskor).

40 taggaren: Didn't I ask you to not drive until I found me a seat?

Bus driver: I don't care

40 taggaren: What do you mean you don't care? It's your job to care! I have a disability, can't you see that?

Bus driver: You have a disability(?) Than I suggest you take a seat in the front and not walk all the way to the back. The seats in the front are reservaded for older and people with disabilities"

40 taggaren: Okay, do you want me to ask the old lady to give up her seat or the man with the realchair?"

Bus driver: I don't care

40 taggaren: Maybe I should show you my blablabla card (kommer inte ihag, det var nagon slags bokstavskombination). Wait so I can come to the front so we don't bother everyone else.

Bus driver: I don't want to see your card

40 taggaren: Shut up

Bus driver: You shut up! I'm going to call the security (blablabla) and you need to get off the buss

En till illa mods Diana: Sir, you can have my seat, I'm going of at the next stop anyways.

40 taggaren: Thank you very much ma'am but you sit, I see you got your hands full with two children.

Jag: No, but really it's OK. Please!

40 taggaren: Thank you. I didn't wanted to make a scene but you have to stand up for your self.

 

Jag kande mig glad over att jag stod upp for honom. Jag vet att jag inte gjorde mycket, men pa nagot vis visade jag anda att jag tyckte mannen hade ratt. Han hade ratt att sitta och chaufforen hade ingen ratt att behandla honom pa det viset. Jag kande mig sa illa till mods. Ingen sa nagonting eller gjorde nagonting. Det var uppenbart att busschaufforen betedde sig som en idiot. Om detta hade hant i Sverige hade den mannen blivit rik pa grund utav skadestandet han skulle fa.

 

Senare under dagen kom G's van hit och hade en playdate. Jag uppskattar vara playdates lika mycket som henne. Hon far traffa sin van och jag far traffa min (G's vans au pair).

Idag fyllde min lilla Nusse 6 manader och detta skulle firas! Jag hade planerat en hel dag pa Zoo'n och ingen visste om det. Sa nar jag berattade vid frukost bordet imorse vad vi skulle gora blev alla valdigt exalterade:) Tyvarr fick inte foraldrarna folja med. Pappan gav nagon kommentar om att han onskade att hans jobb var lika roligt som mitt. Jag forstar honom, att ga pa Zoo och fa betalt ar inte helt fel. I like my job. And I love my children. Vi hade sa himla roligt. Jag var lika exalterad som barnen, om inte mer :D Dom hade allt pa Zoo'n. Det var jatte stort och jatte vackert. Vi sag allt ifran apor till bjornar, tigrar, lejon, koalor, kangrun, zebror, giraffer, gorillor, och pingviner. Sistnamnda fick mig att tanka pa en van vars rost jag saknar.

En gammal vanskap som jag trodde skulle vara for alltid ar nog forlorad... Det har var inte vad jag ville.

I Fredags ringer Jessica mig och talar om att hennes bil kollapsat. Den hade slutat fungera, bara sa dar. Det var forsta april och jag var saker pa att detta var ett daligt aprilskamt. "Jessica sluta, jag tycker inte det ar roligt. Jag ar inte den typen som skrattar at sadant. Lagg av bara" men det var inget skamt. Jag ville grata. Jag hade varit glad hela veckan for jag visste att hon skulle komma och stanna hela helgen. Som tur var har hon fantastiska vardforaldrar som loste problemet. Puuuh! Hon fick lana en annan bil och pa kvallen anlande hon och jag var lika glad som ett barn ar pa julafton:D

JESUUUUUS! Vilken helg jag har haft! Sa manga haftiga upplevelser som jag har haft under denna helg har jag inte upplevt under mitt senaste ar - om ens det! Jag kommer skriva mer om min helg med Jessica, men jag borjar med hur helgen slutade. Jo, med Skydiving(!!!) Helt craaaazy! Jag trodde aldrig att jag skulle gora nagonting sadant i hela mitt liv. Det kanns som att livet ar riskfyllt som det ar, jag behover liksom inte slanga mig ut ur ett flygplan. Men jag gjorde det och jag ar otroligt STOLT over mig sjalv. For att inte tala om hur glad jag ar att jag faktiskt gjorde det:D Det ar en upplevelse likt ingen annan. Jag har aldrig kant en sadan frihetskansla och adrenalin kick nagonsin i hela mitt liv.

Jag ar just hemkommen fran stranden och det branner pa mina axlar! Men det ar det vart, for nu har jag atminstone lite farg:) Barnen tyckte det var jatte roligt med en dagsutflykt. Vi motte upp med en av G's vanner och akte dit tillsammans. Val pa plats doppade vi fotterna i havet, byggde sandslott och avslutade med en mysig picknick pa stranden.

Idag har vi haft 30 graders varme har! Jag ska inte ljuga och skriva att det var underbart. For det var det inte. Det var forfarligt! Jag gillar varme, pa ett villkor: En strand och ett stort hav ska vara tillgangligt. Vilket det gor, och den vetskapen gjorde det annu mer frustrerande att vara med barnen i parken idag. G hade jatte mycket energi efter var dunder frukost och sprang runt i parken som aldrig forr och jag sprang efter henne med solskyddskram. Dessutom hade jag L i babybjornen, vilket blev outhardligt! Solen varmde tillrackligt, och med hans lilla kropp tatt intill min slutade det med att jag badadde i mitt egna hav av svett.

Idag har jag kant en STOR saknad efter en av mina narmaste vanner, Emelie. Min fina Em, det kan lata illa men jag var inte beredd pa att sakna henne sa mycket som jag gor. Anledningen till det ar att efter hogstadiet flyttade hon fran Uppsala och vi larde oss att vara vanner "pa distans". Men distansen mellan Uppsala och USA ar annat fran den mellan Uppsala och Skane. Hon ar inte langre ett comviq kompis samtal bort... Det ar nastan fornedrande att vara samtal bara kostade oss 69 ore. Vara flera timmars langa samtal om livet, vanner, killar, jobb, tankar och funderingar, inte ens en hel krona. Men for mig ar vara samtal ovarderliga och idag onska jag att Du var ett samtal bort. Men det handlar nog inte sa mycket om att vi inte hors av via telefon langre, for i vissa perioder kunde det ga flera veckor innan vi hordes av. Utan nu handlar det mer om att jag vet att jag inte kan ringa henne. Det gar inte, och dagar som denna smartar det da jag verkligen skulle behova prata med henne.