Jag raknar dagarna ner till sondag! Idag ska jag spendera min lediga dag med att titta pa alla tidigare Harry Potter filmerna! Idag, for exakt 3 ar sedan publicerade jag detta inlagg i min gamla blogg! For er som orkar ta er igenom hela texten kanske kommer forsta min stora karlek for H.P

Harry Potter, J.K Rowling och Jag

”Seriöst, ska du läsa dem böckerna igen? (!)” Jag låg på min säng med "Harry Potter and the Philosepher´s Stone" Jag var helt uppslukad i  Harrys första  möte med vad som skulle komma att bli en av hans största fiender, Draco Malfoy. Draco var igång med sitt struntprat precis som min storasyster var -  ”Ja, alltså jag förstår inte, jag har också läst dem första Harry böckerna Diana, och så bra är dem inte. För mig verkar det så onödigt att läsa samma böcker flera gånger. Läs någonting annat istället.” Jag brydde mig inte ens om att ge mig in i diskussionen. Hon förstår inte tänkte jag, hon förstår inte att vad dem böckerna betyder för mig. Förstår jag det själv? Hur ska jag förklara för henne om jag själv inte förstår, trots det mummlade jag tyst, men bestämt: ”Du förstår inte.”  Men jag vill att hon ska förstå, jag vill att ni ska förstå,  JAG vill förstå. Förstå min kärlek till J.K Rowlings sammanlagt 7 mästerverk.

”Det är en annan sak att se en och samma film flera gånger än vad det är att läsa en och samma bok flera gånger.” Jag antar att min storasyster har rätt, det är skillnad på att se en film flera gånger och att läsa en bok flera gånger. Jag är expert på att se en och samma film upp till 50 gånger om jag så vill (med förutsättningen att jag tycker om den) men böcker läser jag bara en gång (undantag Harry Potter böckerna). J.K´s böcker är ett undantag på fler än ett sätt, jag kan läsa böckerna flera gånger, men inte se filmerna allt för många gånger. Oavsett hur bra jag tycker att en bok är läser jag den endast en gång. Då kan ni förstå hur pass bra jag tycker Harry Potter böckerna är där jag gjort undantag, - med tanke på den principfasta människa jag anser mig vara.

Berättelsena i sig är inte bara några av dem bästa jag någonsin läst men dem är också oerhört skickligt skrivna. Dem innehåller allt, det goda, det onda, det roliga, det sorgliga, det tunga, det lätta, det verkliga, det overkliga. När jag läser en Harry Potter bok så är det så mycket mer för mig än en berättelse om en pojke som förlorat sina föräldrar, går på en skola för häxor och trollkarlar och som ständigt utsätts för fara.

Nej, för mig är det som sagt mycket mer. Han går på en skola som är påhittad, han är trollkarl, han ser döden i vitögat många gånger men lyckas om och om igen fly den. Mitt liv är mer verkligt och mindre dramatiskt. Ändå känner jag mig så lik honom. Ändå känner jag att våra världar är så lika. Mitt liv och Harry Potters liv. Vi saknar båda föräldrar, vi båda utsätts ständigt för utmaningar, för avundsjuka från många, för kärlek av andra och vi båda älskar skolan, eller vi kanske snarare ser skolan som en undanflykt. För det är inte läxorna vi älskar utan miljön.

Efter att funderat ett slag kommer jag på att det är Rowling som skapat hans liv, berättelsen om honom, är det henne jag är lik? För en författare kan aldrig stängas helt ute från sin egna bok. Och efter att ha sett en dokumentär om J.K Rowlings liv insåg jag att hon har avspeglat mycket av sitt liv i sina böcker.

J.K Rowlings mamma led av en svår sjukdom som senare kom att leda till hennes död. Hennes pappa hade hon ingen vidare bra kontakt med. Därifrån dem starka fadersfigurerna i böckerna - Dumbledore och Arthur Weasley? J.K Rowling led även av deprisson. När hon mådde som värst tyckte hon om att gå till skogen. Därifrån ”The forbidden forest”? I skogen kände hon ett lugn. Vilket var nödvändigt, för när Rowling kände sig som mest deprimerad såg hon ingenting annat än mörker. Hon kände att hon aldrig mer skulle känna glädje. Därifrån dementorerna?

Jag älskar Dumbledore, inte bara för att han är god och ständigt hjälper Harry ur knipa – nej, mer för att han är så stark, så kärleksfull, han sviker inte och finns där för Harry på ett sätt som en pappa finns där, stöttar – kärleksfullt och som en stark förebild. Jag precis som Harry skulle behöva en Dumbledore i mitt liv. Precis som J.K Rowling saknade en Dumbledore i sitt liv.

Lika mycket kärlek känner jag för familjen Weasley. Harrys första ’familj’. Dem äter tillsammans, utan att han har behövt stå och slava i köket innan(som han är tvungen att göra hos familjen Dursley – som egentligen är mer hans familj eftersom att det där finns blodsband). Mamma Weasley kramar honom godnatt så som hon kramar sina övriga söner godnatt, så som hans egna mamma kramat honom godnatt. Så som Rowlings mamma kramade henne och hennes syster godnatt. Så som min mamma kramade mig godnatt.

Den förbjudna skogen är skrämmande för alla eleverna på Hogwarts, precis som för Harry. Precis som den är för mig, jag vet inte vad som väntar och det är alltid skrämmande – men det är också i skogen som en del av svaren finns. J.K Rowling besökte skogen när hon var deprimerad, kanske blev hon än mer deprimerad därav namnet ”Förbjudna skogen”? Skogen är mörk, nästan kolsvart precis som en deprisson kan vara – kolsvart, mörk – du finner inget ljus. Du sjunker bara längre och längre in i ett mörkare och mörkare hål. Vart finns ljuset? Ibland känns det som att mörkret kommer att vara evigt, att ljuset aldrig kommer att visa sig. Det är precis så dementorerna i böckerna får en att känna när dem närmar sig. För att hålla dem på avstånd måste Harry (och dem andra) tänka på det bästa (lyckligaste) minnet dem har för att driva bort dem. Harry tänker då oftast på sin pappa och mamma. J.K Rowling tog sig ofta ur sina depressioner genom att tänka tillbaka på sina fina minnen från tiden då hennes mamma fortarande var vid liv. Precis som jag ibland tar mig ur mitt mörker genom att tänka på fina minnen i mitt liv.

Ju fler gånger jag läser böckerna, desto fler pusselbitar faller på plats. Ju närmare jag kommer Harry, desto närmare kommer jag Rowling – desto närmare kommer jag mig själv.

"Your mother died to save you. If there is one thing Voldemort cannot understand, it is love. He didn´t realise that love as powerful as your mother´s for you leaves its own mark. Not a scar, no visible sign... to have been loved so deeply, even though the person who loved us is gone, will give us some protection for ever." Albus Dumbledore

Idag nar pappan kommit hem och jag var pa vag ut fran huset hejdar han mig och fragar:

"Diana, har Du sett en tio dollar sedel som jag lamnade har pa bordet?"

Jag: "Ja, jag sag den tidigare idag..."

Han: "Okej, for den ar inte kvar, men Nic kanske har tagit den" och jag svarade med glimten i ogat "Eller sa kanske det var jag ;) "

Han: "Well, if it was, just make sure that you have fun with it! :)"

Okej, har kommer mina tankar om detta. Forst och framst: jag hatar sadana situationer. Nar han fragade mig fanns det inte ens en tiondel procent av anklagelse i hans ton. Absolut inte. Vi ar som en familj och vi litar pa varandra. Jag ar ganska saker pa att dom kanner mig sa pass val att dom litar pa mig till 100 procent. Det bevisade dom genom att lamna mig sjalv i huset i 5 dagar. Och jag litar pa dom till 100 procent. Med det sagt... Sa blir det fortfarande lite "jahapp, sa vart ar pengarna?" och nar han sa "Nic kanske har tagit dom" var jag ju tvungen att aven nominera mig sjalv som en kandidat - da det ar uppenbart att vi ar tre vuxna i hushallet, men han ville givetvis inte saga "Ja, alltsa antingen ar det Du eller Nic". Och jag kande att det blev varre av att jag sagt att jag sett dom, men nu inte visste vart dom var? Han fragade mig aven: "There were only 10 bucks, right?" och jag svarade "I mean I guess so.. I just noticed that they were on the counter."

Senare pa kvallen nar jag kom hem talade han om for mig att han hittat sedeln. Och han sag lattnaden i mitt ansiktsuttryck och borjade skratta "You seem happy about it" och jag svarade arligt: "I am! I always find those situations awkward. Because admit it, you can't help by thinking; So where are the money?" Men han forsakrade mig om att han endast fragat mig for att han ville forsakra sig sjalv om att han ens i forsta taget lamnat pengarna dar han trodde -  och inte av nagon annan anledning.

En liknande situation ar nar nagon tex har fisit i rummet. Sa har reagerar jag i foljande situation: Jag kanner lukten, men ignorerar det. Men sa finns det alltid nagon odiskret javel som jublar "ååååhhhhaaa vem fan ar det som slappt sig?" Och sa borjar alla andra; "Jag lovar inte jag", "Fan vad ackligt inte jag heller" och jag tanker da att den som gjort det sitter och kanner sig smatt panikslagen och kanner sig dum, och for att fa den att kanna sig mindre dum sager jag "Men lagg av det ar ju bara naturligt..." och helt plotsligt tror alla att det ar jag. Och den jag har varit snall mot genom att lagga den kommentaren blir skitglad och tanker "Gött, nu tanker alla att det ar Diana - YES!" istallet for att fylla i "Precis, det ar bara naturligt, sluta vara barnsliga." Nej, istallet later personen ifraga dom andra tro det den vill att dom ska tro.

Men sadan ar inte jag, om det hade varit jag hade jag sagt "Sorry" - samma sak med pengarna, hade jag tagit dom hade jag sagt "Jag sag dom, jag blev sugen pa glass och det ena ledde till det andra...sorry". Men istallet sager jag sant som backfires on me.

Det har blev ett ganska rorigt och ointressant inlagg. Vet inte varfor jag kande behovet av att dela med mig av detta...