Idag nar pappan kommit hem och jag var pa vag ut fran huset hejdar han mig och fragar:

"Diana, har Du sett en tio dollar sedel som jag lamnade har pa bordet?"

Jag: "Ja, jag sag den tidigare idag..."

Han: "Okej, for den ar inte kvar, men Nic kanske har tagit den" och jag svarade med glimten i ogat "Eller sa kanske det var jag ;) "

Han: "Well, if it was, just make sure that you have fun with it! :)"

Okej, har kommer mina tankar om detta. Forst och framst: jag hatar sadana situationer. Nar han fragade mig fanns det inte ens en tiondel procent av anklagelse i hans ton. Absolut inte. Vi ar som en familj och vi litar pa varandra. Jag ar ganska saker pa att dom kanner mig sa pass val att dom litar pa mig till 100 procent. Det bevisade dom genom att lamna mig sjalv i huset i 5 dagar. Och jag litar pa dom till 100 procent. Med det sagt... Sa blir det fortfarande lite "jahapp, sa vart ar pengarna?" och nar han sa "Nic kanske har tagit dom" var jag ju tvungen att aven nominera mig sjalv som en kandidat - da det ar uppenbart att vi ar tre vuxna i hushallet, men han ville givetvis inte saga "Ja, alltsa antingen ar det Du eller Nic". Och jag kande att det blev varre av att jag sagt att jag sett dom, men nu inte visste vart dom var? Han fragade mig aven: "There were only 10 bucks, right?" och jag svarade "I mean I guess so.. I just noticed that they were on the counter."

Senare pa kvallen nar jag kom hem talade han om for mig att han hittat sedeln. Och han sag lattnaden i mitt ansiktsuttryck och borjade skratta "You seem happy about it" och jag svarade arligt: "I am! I always find those situations awkward. Because admit it, you can't help by thinking; So where are the money?" Men han forsakrade mig om att han endast fragat mig for att han ville forsakra sig sjalv om att han ens i forsta taget lamnat pengarna dar han trodde -  och inte av nagon annan anledning.

En liknande situation ar nar nagon tex har fisit i rummet. Sa har reagerar jag i foljande situation: Jag kanner lukten, men ignorerar det. Men sa finns det alltid nagon odiskret javel som jublar "ååååhhhhaaa vem fan ar det som slappt sig?" Och sa borjar alla andra; "Jag lovar inte jag", "Fan vad ackligt inte jag heller" och jag tanker da att den som gjort det sitter och kanner sig smatt panikslagen och kanner sig dum, och for att fa den att kanna sig mindre dum sager jag "Men lagg av det ar ju bara naturligt..." och helt plotsligt tror alla att det ar jag. Och den jag har varit snall mot genom att lagga den kommentaren blir skitglad och tanker "Gött, nu tanker alla att det ar Diana - YES!" istallet for att fylla i "Precis, det ar bara naturligt, sluta vara barnsliga." Nej, istallet later personen ifraga dom andra tro det den vill att dom ska tro.

Men sadan ar inte jag, om det hade varit jag hade jag sagt "Sorry" - samma sak med pengarna, hade jag tagit dom hade jag sagt "Jag sag dom, jag blev sugen pa glass och det ena ledde till det andra...sorry". Men istallet sager jag sant som backfires on me.

Det har blev ett ganska rorigt och ointressant inlagg. Vet inte varfor jag kande behovet av att dela med mig av detta...