For ungefar tva manader sedan bad min vardfamilj mig att forlanga mitt ar med ytterligare ett ar. Dom flesta skulle nog bli glada over detta och kanna sig smickrade. Inte jag. For jag visste att jag inte kan det vilket innebar att jag maste tacka Nej - nagonting jag ar dalig pa. Det ar inte det att jag inte vill stanna, utan mer att jag inte kan. Jag vill stanna med barnen - varje gang jag tanker pa dagen da jag maste ta farval kanner jag mig forkrossad, men jag forstar aven att det inte kommer bli enklare med tiden och jag kan inte stanna med dom foralltid. Men vet jag inte om jag ar redo att lamna min storsta karlek annu - San Francisco. Jag har fallit for denna stad och jag ser ingen annan plats pa jorden som jag vill leva an har. Men jag vill verkligen  borja studera - nu nar jag antligen vet vad det ar jag vill plugga + aven fast jag alskar staden och barnen sa ar det ett slitsamt jobb. Efter att ha overvagt mitt beslut noga har jag kommit fram till att tacka nej. Ikvall ska jag meddela mina vardforaldrar det. Usch jag avskyr sant. Wish me luck.