Under storre delen av mitt liv har jag vaxt upp utan foraldrar. Detta ar givetvis ingenting som ar enkelt. Det har funnits manga dagar och stunder da jag onskat mer an nagonting annat att jag hade foraldrar - att manga saker skulle underlatta da. Men sa far man hora ”Vem har sagt att livet ar latt? Kampa pa.” Vilket jag alltid har gjort - kampat. Och nej livet ar inte alltid latt, men ibland kanns det som att det ar forbaskat javla tufft mest hela tiden. Nar ska det vanda? Kommer det nagonsin att vanda? Det som har fatt mig att fortsatta kampa, eller snarare det som har gjort det enklare for mig att fortsatta kampa ar manniskorna runt omkring mig. Och daribland finns en av fa vuxna som jag kanner en sadan otrolig lycka och tacksamhet infor att jag har i mitt liv. Min gode van Anders.

Jag har fatt hora fran vissa fosterfaraldrar: ”Vi ser dig som en dotter, du ar en del av familjen”. Dom orden var lika enkla for dom att uttala som dom som kom senare: ”Du maste tyvarr flytta. Vi vill inte att du bor med oss langre” - vad hande med ”familj” och ”dotter”? Det jag forsoker fa fram ar att manga vuxna har sagt saker och sedan bevisat motsatsen. Men det finns ett undantag, och det ar Anders. Han har aldrig sagt nagonting som han inte menat. Han har aldrig svikit mig och han har alltid funnits dar for mig - precis som han sa att han skulle.

Det kanns otroligt skont att veta att det faktiskt finns en vuxen dar for mig som ar beredd att gora mycket for mig - precis som en foralder. Tyvarr behandlar jag honom lite for ofta som en foralder - svarar inte pa alla samtal, svarar inte pa alla mejl, sms och sa vidare, for att sedan hora av mig nar det passar mig och nar jag behover honom - och da svarar han direkt. Jag fortjanar det inte, men han gor det for att han ar en fantastisk manniska. Och jag antar att jag behandlar honom lite sa for att jag vet att jag kan - for jag vet att han alltid kommer finnas dar for mig trots att jag inte fortjanar det (?). Det ar inte ratt. Men nagonstans ar jag glad att jag ibland far bete mig som en dotter och kanna karleken fran en foralder. Det ar latt for manga att saga "Vi ser Dig som familj" eller "Vi ser Dig som varat barn" men ingen forutom Anders har levt upp till det. Han har hjalpt mig igenom nagra av mina tuffaste perioder i livet, stottat mig och funnits dar. Han ar inte bara en av mina narmaste och basta vanner - Anders ar familj for mig. Och den dagen jag far barn vet jag precis vart jag ska lamna av dom nar jag behover en paus - ”Kom barn! Idag blir det saft och bullar med morfar Anders!” :D

TACK for paketet och brevet Anders! Jag fick det pa posten igar! Tusen tack! ♥

Du fick mig att inse det.