Just nu lyssnar jag pa William Fitzsimmons, en av mina nya, absolut favorit musiker. Givetvis var det en syster som introducerade mig for hans musik. Nar jag tanker efter ar det tva av mina systrar som fatt mig att lyssna pa mina favorit artister. Zelal fick mig att borja lyssna pa Melissa Horn fore alla anda ens hade hort talats om henne. Cido fick mig pa satt och vis att lyssna pa John Mayer for tusen ar sedan genom att spela nagra av hans latar nar vi bodde tillsammans. Jag fastnade.
Har ar mina tre favoriter med William Fitzsimmons:
Even Now
If you would come back home
I don't feel it anymore
Bra musik att varva ner till innan laggdags.
Idag vaknade min lillflicka pa fel sida, men jag fick henne genast pa battre humor nar jag paminde henne om vilken dag det var idag. "It's Tuesday, G. You know what that means right? :)" hon hojtar tillbaka "YES! It means that we are going to the Library for storytime with Valerie!"
Varje tisdag morgon gar vi till biblioteket, lyssnar pa sagoberattelser och sjunger tillsammans med en grupp pa 20 andra barn. Valerie, kvinnan som haller i sagostunden ar otrolig! Hon ar sa pedagogisk och bra med barnen, men idag var hon sjuk. Sa darfor hade dom satt in en vikarie och ja... Vad ska jag skriva, hon var inte lika bra. G var den forsta att skrika ut "WHERE IS VALERIE?!!!" jag forsokte hyssha ner henne och forklara att Valerie var sjuk, men att vi fortfarande skulle fa lyssna till samma historier och fa sjunga tillsammans. Det hjalpte inte, G fortsatte ropa ut, "Where is Valerie?!!" och det eskalerade ganska snabbt och hon borjade ropa ut "I WAN'T VALERIE!". Jag tyckte synd om vikarien, drog G intill mig och viskade "G, Valerie will be back next week. At least give this nice lady a chance, deal?" Hennes svar: "NO!" Jag klandrar henne inte, vikarien var riktigt dalig, eller sa ar det Valerie som ar riktigt bra.
Eftersom G vagrade sluta skrika efter Valerie, lamnade vi klassen lite tidigare och gick ut till parken istallet. Och idag hande nagonting fantastiskt! Det var namligen sa att for en veckor sedan kom G springandes mot mig i parken och storgrat. Jag fragade om hon ramlat och
slagit sig, men sa var inte fallet. Hon lekte med sin basta van, som ar lika gammal, men lite storre, och ganska sa mycket mer vaghalsig an G. Och hon hade klattrat upp for en rod, spiral stege, upp till "bron" och G hade forsokt, men inte lyckats. Da hade hennes van sagt att det berodde pa att hon var for liten - orsaken till tararna. Jag vet inte varfor, men jag blev sa ledsen och arg nar jag horde det har och kande lite "Oh NO she didn't?!!" Efter den incidenten har jag ovat med G varje dag i parken pa att klattra upp dar helt sjalv och IDAG lyckades hon! Det var ren lycka :D Jag kande mig sa stolt, och jag kunde se att hon kande sig stolt over sig sjalv. Uppe fran bron ropade hon "Daddianna, we did it!" och jag ropade tillbaka, "No sweetie, you did it :D!!!" och hon stod dar i 5 minuter och bara ropade "I did it Daddianna, I did it! :D" Tararna kandes inte langt borta i den stunden...
Jag gillar G's basta van, och hon menade ingenting illa, men jag tog det anda valdigt personligt. Jag tror det beror pa att jag allt for manga ganger har fatt hora att saker och ting ar omoliga och att jag inte har samma forutsattningar som mina vanner. G ma vara liten till vaxten, men det spelar ingen roll. Ingen har ratt att trycka ner nagon och tala om att dom inte klarar av nagonting. Om man har viljan klarar man av allt. Det vet jag. Pa vagen hem berattde jag for G om en film som jag hade sett, "The Pursuit of Happiness" Pappan i filmen talar om for sin son "Don't ever let someone tell you you can't do something. Not even me. You got a dream, you gotta protect it. People can't do something themselves, they wanna tell you that you can't do it. You wan't something? Go get it. Period."
Bra film, med ett bra budskap. Har Du inte sett den, SE den.
