"Jaa, fast det dar stammer ju inte."

Hon: "Vad menar du?"

Jag: "Alla barn lever inte ett bekymmerlost liv. Vissa gor det, och jag ar glad for deras skull, men andra har det  riktigt tufft under sin barndom och bekymmer ar lika relevant i deras vardag som leksaker borde vara."

Hon: "Okej, jag forstar vad du menar. Vissa barn kanske har det tufft har, men inte i Sverige."

Jag vet inte om det var koffeinet fran kaffet, men helt plotsligt hade jag all energi i varlden. Jag bestamde mig for att sitta dar och vidga den dar tjejens vyer om det sa skulle ta hela dagen. For det finns ingenting som retar mig lika mycket som manniskor som skapar sin egna verklighet for att slippa ta itu med andras. Jag onskar att jag levde i en varld dar alla barn var bekymmerlosa, dar rika gav till fattiga och krig inte existerade. Sla pa nyheterna, bladdra i en dagstidning eller helt enkelt bara oppna dina ogon och du kommer ganska sa snart inse att varlden vi lever i ar ganska sa mork. Och allra mest stor det mig nar manniskor blundar for utsatta barn. Det ar sa otroligt manga barn som far illa, ja, aven i Sverige. Och det ar alldeles for fa som agerar nar ett barn far illa. Kanske for att manga precis som den har tjejen blundar for problemet; Valjer att tro att dessa barn inte existerar.  Andra resonerar "Ja, men det ar inte vara egna barn". Det ar fel att resonera pa det viset. Tank om det barnet saknar en mor eller en foralder, ska det barnet da forbli karlekslost? Det tycker inte jag. Jag tycker att vi runt omkting det barnet bar pa ett ansvar att ge det karlek. Vi behover ta mer ansvar for barn som ar utsatta och ensamma. Om inte for deras skull sa for var egna. For det ar dessa barn som vara barn kommer vaxa upp med. Och ett barn som inte har fatt nagon karlek, kanske har svart att visa karlek for andra? Jag tror att det ar bristen pa karlek som gor att sa kallade problembarn uppstar. Frustrationen och bristen pa omhet ar kanske det som leder till daliga beslut. Dessa barn gor allt for att bli sedda. Det finns ett ordsprak som sager "Alska mig som mest nar jag fortjanar det som minst". Det tycker jag passar in pa problembarn. De kanske begar daliga handlingar och inte fortjanar nagonting gott, men de ar de som behover mest karlek.

Jag tycker inte det behover vara vara egna barn for att vi ska agera om ett barn mar daligt. Det ar inte en fraga om biologi. Det ar en fraga om medmansklighet. Karleken fran en foralder ar stor, men jag tror pa att samhallsansvaret och medmanskligheten ar storre. For i slutandan handlar det om oss medmanniskor emellan.

Jag har varit den där lilla pojken. Jag har kant det han kanner: ensamhet, overgivenhet, viljan att ta slut pa sitt elande som andra kallar "livet". Och allt detta i bristen pa karlek. Jag vaxte upp i Sverige. Alla barn ar inte bekymmerlosa.