Har spenderat helgen i Uppsala och blandat nytta med nöje. Fick en hel del gjort. Rensade bland alla mina kartonger för att se vad jag ska ta med mig till USA. Det är så svårt att välja, vad ska jag ta med mig? Vad ska jag lämna? Hur packar man ner sitt liv i en resväska?
Sedan spenderade jag kvällen med kära vänner över en god middag. Ett stort tack till Er!

Det hände en rolig sak på vägen hem. När jag står vid SL automaterna för att köpa min biljett, kommer det fram en kille och frågar ”Excuse me, can you help me? From where does the train leave for Stockholm, and where can I buy my ticket? "

Jag blev glad bara av att höra någon prata amerikanska med mig, men tyckte det var lite jobbigt då jag stod med flera tunga kassar. Så jag gör det enkelt för mig och säger ”Do you have a mastercard? Hand it to me” Drar hans kort och köper en biljett till Stockholm och säger sen ”Follow me, were going on the same direction”.
För jag hade ingen lust att stå och tänka ut vad ”rulltrappa upp till höger” heter på engelska. Gentleman som han var hjälpte han mig med min tunga, blå IKEA kasse. Och nu kommer det sjuka, jag frågar honom
 ”So, where are you from?”
 ”I’m from America, but are here visiting a friend.”
 ”Which state are you from?”
 “San Francisco, California. ”
Jag kan inte hejda mig utan skriker ut “OH MY GOD! I’m leaving for San Francisco in a week :D” Hur ofta?! Sen var konversationen igång. Det var första gången det kändes OK att vänta på tåget i en timma. Vi pratade om allt och ingenting under resan. När vi skiljdes åt säger han "Nice to meet you Diana, and I really mean it. You're an interesting person. And I have a feeling that whatever you do in life, you'll do great. You know why? Because you seem to be a person who follows your heart and your dreams and then it can never go wrong.” Väldigt amerikansk sagt, men det ligger även mycket sanning i det.
Jag önskade honom lycka till och vi skiljes åt med en kram. En total främling, men en vänlig själ. Och när jag blickade upp ser jag skylten ”Välkommen åter” och jag log hela vägen till tunnelbanan trots att mina armar brann av svaghet. Min resa till Uppsala var bra, men ni vet vad man brukar säga: borta bra, hemma bäst.

Skönt att man fick lite hjälp!