Time will fly, upon my baby's back
I lordags akte jag till Monterey tillsammans med mina vardforaldrar. Vi hade en hel dag planerad. Pa morgonen slappte vi av barnen hos deras farforaldrar och sen var det bara vi tre. Val framme i Monterey at vi en jattegod lunch pa en fin restaurang som lag vid hamnen. Efter det vantade en battur. Jag ar inte jatte fortjust att aka bat - da jag latt mar illa, men nu var jag mer exalterad an nagonsin! Det tror jag dom flesta skulle vara over att aka och titta pa valar. Det var latt det haftigaste jag nagonsin gjort. Jag har helt klart en nyvunnen respekt for dom gigantiska varelserna. Helt otroliga. Aldrig trodde jag att jag skulle fa uppleva nagonting sadant. Jag kan inte ens beskriva kanslan i kroppen nar jag forst sag valarna.
Efter ett tag borjade jag dock ma illa. Jag gick bak i baten for att spy upp min goda kyckling sallad och precis nar jag var klar, vander mig om ser jag hur valmamman hoppar upp ur vattnet, med hela kroppen och snurrar innan hon "plaskade" tillbaka och precis efterat hoppar "lilla" val bebisen upp och gor samma sak. Det tog luften ur mig. Jag kunde inte andas. Att ha en 40 tons bjasse hoppa upp precis framfor dig 1. Jag har aldrig kant mig sa liten. 2. Jag har aldrig varit sa radd och exalterad pa en och samma gang. 3. Det kanske later lite konstigt, men det kandes som att dom gjorde det for mig (eftersom att jag madde illa). Dom ville nog gora min upplevelse sa bra som mojligt. Var guide sa faktiskt "Det dar ar valdigt ovanligt...hander jatte sallan att dom hoppar upp ut vattnet med hela kroppen och snurrar...you're lucky!" Och visst var jag lycklig. Av hela mitt hjarta.
Kommentarer
Trackback
