Och ikvall nar jag sjong den borjade jag grata. Dom senaste veckorna har jag kant en angest. Angest over att min tid har en dag kommer att vara over. Min tid med barnen och familjen.  Jag ar inte pa langa vagar redo att lamna mina knottar och det som gor mest ont ar att jag kanner precis som i texten att min lilla grabb aldrig kommer veta hur pass mycket jag alskar honom. Han kommer inte komma ihag mig. Han ar min solstrale och tanken om att jag en dag kommer att lamna honom far mitt hjarta att borja bloda.